Recension | Vizma Belsevicas diktsamling Jordens värme
Jordens värme av Vizma Belsevica
Urvalet av poesi glädjer
I litteraturen och musiken är det oundvikligt att något går förlorat när hela verk plockas sönder för att presenteras som stickprov. Vissa urvalssamlingar och antologier rymmer lika mycket liv som ett vaxkabinett. Det gäller dock inte Jordens värme. Vid sidan om Juris Kronbergs säkra tolkningar av den lettiska poeten Vizma Belsevica är det just urvalet av poesi som glädjer. Sammanställningen är delvis en illustration av skillnaden mellan en poet som ackumulerar sina dikter till en enhet och en som skriver för ögonblicket. Kontrasterna är starka mellan å ena sidan texterna från fem diktsamlingar publicerade mellan 1959-1987 och å andra sidan de som 1955-1995 av politiska omständigheter eller av kompositionstekniska skäl sorterades bort, eller skrevs enbart för publikation i dagstidningar och tidskrifter. Komplexiteten i formspråket röjer att de förra dikterna ingått i större kompositioner. Urvalets frånvaro av dessa strukturer har efterlämnat ett mäktigt vakuum.
”Det är bäst att stänga fönstret!”
En linje i samlingen är sorgens komik som utvecklas till att bli allt svartare, en punkt där lidelser utslocknar. Tidskrifts- och tidningspoesin är inte bara intressant för den inblick de ger i censurklimatet under ryssarna utan för att vi läser dikterna som de är, oberoende av deras ursprungliga sammanhang. ”Sparvigheter” från 1980 är en sådan dikt:
När en sparv i ett äppelträd inte rör sig
Är den alldeles som ett fjolårslöv.
Hur länge kan ett lövvara orörligt?
Och lövet är redan ett runt äpple
Ett brunaktigt och fjolårs, ett äppelkart.
Hur länge kan ett kart vara runt och rart?
Äppelkartet börjar burra upp sig
Till slagsmål hetsa upp sig.
Det spritter till och se — i apeln
Har funnits varken löv eller äppelkart
Och sparvar på alla grenar bråkar redan
Så att fjädrar ryker med fart
Och språket, befäster mönstret…
Nej, det är bäst att stänga fönstret!
Vissa spottar när de ser en svart katt över vägen. Andra uttalar ramsor. I Vizma Belsevicas dikter öppnas eller stängs fönster. Intensiv reception av världen vänds till nyktert uppvaknande. De sista raderna ”Och språket, befäster mönstret… / Nej, det är bäst att stänga fönstret!” kan vara ett plågsamt mantra, ett pågående trauma eller en diktares kamp mot tankepolisen.
Belsevica ska ha sin egen himmel
Mycket kan sägas om författarskapet och dess relation till ockupationstiden. Själv har Belsevica deklarerat att hennes skäl för att skriva poesi upphörde i och med Sovjetunionens kollaps. Efter sig har hon lämnat ett vittnesmål där jordnära, dubbelbottnade bilder avlöses av prosaiska uppmaningar: ”En människa ylar inte. / Hennes läppar sluts i stolthet och trots”, ”Inte heller jorden kommer att berätta / Mot vad det är den reser ragg med sina grånande nässlor” och ”Fly! Innan denna kärvänliga famnare / Hunnit vira sina klängers snaror / Kring ditt hjärta”. Om tvåhundra år bryr sig ingen om att Vizma Belsevica fick Tranströmerpriset eller huruvida hon tilldelades Nobelpriset eller inte. Man talar i första hand inte om henne som en av Lettlands största poeter. William Blake, Emily Dickinson. Belsevica ska ha sin egen himmel.
av Carl Dieker
Tidigare publicerad i BLM. Bonniers litterära magasin 6: 72, 2003.