Recension | Harold Blooms Genius — A Mosaic of One Hundred Exemplary Creative Minds | Litteraturvetenskap
Genius av Harold Bloom
Influensångest – Blooms mest underhållande uppslag
Harold Bloom säger att yngre författare kämpar med sin influensångest gentemot äldre författare. Vissa kritiker har anklagat den amerikanske litteraturvetaren för att ha massproducerat sin idé. Med ett tjugotal böcker bakom sig har Bloom naturligtvis inte varit så enkelspårig som man försöker göra honom till. Däremot är influensångest hans mest underhållande uppslag. Det visar om inte annat mottagandet av lundaförlaget Symposiums översättningar av The Western Canon och How to read and why. Hans senast bok Genius fortsätter delvis på samma tema och bjuder på flera lysande exempel. Ett är kapitlet om den unge Baudelaires kritik av Hugo i den franska dagspressen och den privata korrespondensen han förde under samma period med den äldre mästaren. Recensionerna han skrev från mitten av 1800-talet kan liknas vid offentliga avrättningar. Hans brev däremot är ångerfulla skrik efter bekräftelse från Hugos ”faderliga ögon”.
Uppskattning av litteraturen
Jag minns en gymnasielärare som protesterade mot att skolans nya teatergrupp ville kalla sig för ”Devina Comedia”. Det var ju redan taget — av Dante! Programförklaringen i Genius är förstås ett elegantare svar än det mothugg jag gav som gymnasist. Bloom menar att vi bör grunda vår förståelse av genier som Dante på uppskattning, inte genom en historisk analys av de miljöer som skapade dem. (Jo, teatergruppen fick som de ville.) Uppskattning är här ett levande förhållande till litteraturen och läsandet är att ge efter för behovet att väcka självets slumrande förmågor.
Olika typer av genier
Bloom liknar geniets kreativa process vid ”sefirot” (besläktat med hebreiskans ord för safir), vilket är namnet på den kabbalistiska föreställningen om hur Gud skapade världen ur intet, det vill säga ur sig själv. I boken har sefriots tio olika faser fått ge namn åt var sin grupp av genier. I det första kapitlet ”Ketir”, kronan på Adams huvud och symbolen för allting och ingenting, möter vi bland andra Shakespeare, Cervantes och Dante. I kapitlet ”Binah”, det aktivt mottagande intellektet, figurerar Nietzsche, Kafka och Beckett. Och så vidare. Till de mer udda namnen på den litterära genilistan hör Paulus, Mohammed och Jahve.
Definitioner av vad ett geni är
Kierkegaard liknade geniet vid ett åskväder – just som vi tror att vi kan skydda oss mot det kommer ett som är ännu värre. Bloom ser ”genialitet” som något oändligt och ”talang” som ändligt och överblickbart. Att en författare definieras som ett geni betyder inte att han eller hon besitter en gränslös litterär bildning. Tvärtom menar Bloom. Hade Shakespeare läst Dante så hade det ödelagt honom. Hellre än att se geniet som en kraft som bildar skolor och skapar traditioner, bör vi istället se det som den medfödda intellektuella och fantasifulla kraften. Snarare än akademiska förklaringsmodeller bör vi söka svaret på geniets gåta i den gnostiska drömmen där de äldsta och ädlaste sidorna av självet inte är en del av naturen, utan en autentisk själ, den sanna personen.
Frågan är om inte Bloom motsäger sig själv när han längre in boken försöker definiera de enskilda författarnas geni: Å ena sidan pikar han läsarter som feminism och postkolonialism och säger att en kritik som för mycket betonar den historiska kontexten för ett verks tillblivelse aldrig kan bringa klarhet i varför vissa författare under samma tidsperiod skriver mästerverk medan andra ”period pieces”. Å andra sidan heter det att geniernas bredd gör att vi hela tiden hittar nya sätt att läsa dem på.
”Bloomorna” utmed vägen
Ett sätt att läsa Bloom är att använda hans böcker som ett slags litterära superuppslagsverk. Att läsa från pärm till pärm med syftet att följa en röd tråd är mindre att rekommendera. Då framträder bristerna i tydlig dager; han upprepar sig, är ojämn (inte ens de mest magnifika associationer kan rädda en grunden banal tolkning) och i längden olidligt kulturkonservativ. Ytterligare ett sätt att läsa är att glömma bort den resa som utlovats och istället njuta av ”bloomorna” utmed vägen. En god nyhet är att det finns gott om bloomor i Genius. Vissa bloomor kan man vilja bära med sig hela livet. För mig sker det när jag som läsare ombeds att ställa mig följande frågor: Hur påverkas författarna av sina egna verk, sina medvetanden och sina sinnen?
av Carl Dieker
Publicerad i Vasabladet 2004-05-03 och Helsingborgs Dagblad 2004-02-04.