Recension | Stephen Kings Att skriva — En hantverkares memoarer
Att skriva av Stephen King
Intrigen är tråkmånsens första utväg
”Om jag ser en berättelse ta form bakom prosatopparna skjuter jag ner den” lyder ett citat av Thomas Bernhard. När Stephen King istället för berättelsen utnämner intrigen till författarens minst finkänsliga verktyg befinner han sig må hända i ett annat solsystem än Bernhard. Jag misstänker ändå att de talar om samma sak. Att befria texten från schabloner:
Man kan frigöra ett fossil ur marken med en tryckluftsborr, visst kan man det, men du vet lika väl som jag att tryckluftsborren kommer att bryta sönder lika mycket som den frigör. Det är ett trubbigt, mekaniskt, antikreativt redskap. Intrigen är enligt min uppfattning den duktige författarens sista utväg och tråkmånsens första.
Tar chansen att dela med sig av sitt eget liv
De flesta böcker om skrivandets konst är enligt min erfarenhet skräp. Ämnet lockar sällan de som verkligen gjort sig ett namn som författare. King har med åren blivit respekterad. Hans tegelstenar har sålt i miljontals exemplar. Råden i Att skriva – En hantverkares memoarer är handfasta. Det är lite som när poeten Stig Larsson talar om ett adjektiv per mening. Tips av de här slaget fungerar bäst när de är enkla och konkreta. King är en driven berättare. När stunden infinner sig för en icke-fiktiv bok om skrivande tar han också chansen att dela med sig lite av sitt liv.
Verklighetens King
De romaner som gjort honom känd har bidragit till att skapa en upptrissad föreställning om hans person. Verklighetens King växte upp i en liten småstad med en storebror och ensamstående mamma. De mest dramatiska avslöjanden om barndomen som görs i hans nya bok är ett par besvärliga besök hos öronläkaren och månaden tillsammans med barnvakten Eula-Beulah. Genom den senare säger han sig ha blivit immun mot framtida bokrecensenters giftiga pennor: ”När man haft en barnvakt på hundra kilo som fes en i ansiktet och skrek Pang! blir man knappast skrämd av Village Voice.”
Betydelsen av de ständiga biobesöken
Av boken förstår man att King var mer företagsam än sina jämnåriga kamrater. I skolan sålde han egna stencilerade skräckhistorier för 25 cent stycket. Dessvärre konfiskerade lärarkollegiet upplagan. Hans Mad–blad Byspyan gick ett liknande öde till mötes. Andra forum infann sig. Brodern Dave grundade en tidskrift som trycktes i familjens källare. Snart fick Stephen erbjudande om att skriva sportreportage för lokaltidningen. Han insåg att de gick att tjäna pengar på skrivandet. Det som kanske mest bidrog till att forma den King som hans läsare har lärt känna var de ständiga biobesöken:
Vid tretton års ålder ville jag se monster som slukade hela städer, radioaktiva lik som reste sig från havsbotten och slukade surfare och flickor i svarta underkläder som såg ut som billiga reklamslampor.
Ett handtag och klassisk kingunderhållning
King delar in författarkåren i fyra kategorier, dåliga, habila, bra och geniala. De senare refererar han till som ”gudomliga slumpar” och ”tursamma missfoster”. Hans bok är tänkt att räcka en av grupperna ett handtag: ”medan det är omöjligt att göra en dålig författare till en habil sådan, och lika omöjligt att göra en genial författare av en bra, är det möjligt, med mycket hårt arbete, engagemang och lämpligt stöd, att göra en bra författare av den som är bara är habil.” För den som känner sig manad är detta en höjdarbok. Andra som bara är ute efter klassisk kingunderhållning kommer upptäcka en mer mogen sida av författarskapet. Dessutom gör King ett rafflande stycke om den trafikolycka som nära på skickade honom till Dean, Elvis och de andra grabbarna.
av Carl Dieker
Tidigare publicerad i Nordvästra Skånes Tidningar 8 maj 2001.