Ett nytt sound i Lundbergs diktning

Recension | Kristian Lundbergs diktsamling Om det är osynligt så fånga det med öppna händer

Recension av Kristian Lundbergs diktsamling Om det är osynligt så fånga det med öppna händer: ”I rader som dessa överträffar han sina vackraste dikter...” av Carl Dieker

Om det är osynligt så fånga det
med öppna händer av Kristian Lundberg

Dags för nya dikter men först en kopp kaffe

När jag senast skrev om Kristian Lundberg hade han just kommit ut med diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting (2000) och romanen Simpeltons böcker (2000). De två verken vävdes in i varandra och sjöng med olika medel en och samma sång. Lundbergs utgivningstakt var då hisnande fem böcker inom loppet av tre år. En takt som inte har några motsvarigheter i den samtida litteraturen. 

Nu har det hunnit gå 16 månader och det är dags för nästa bok, diktsamlingen Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Med Lundbergs skrivtakt kan 16 månader verka som en evighet men det är ingen tystnad som brutits. Den bröt han redan när den suveräna dikten ”Morgonens första kopp kaffe” kom ut i den malmöbaserade litteraturtidskriften Pequod (#28). Där sitter poeten vid fönstret och skriver. Situationen är ingalunda ny. Så händer något som aldrig inträffat i författarskapet – flödet i dikten bryts upp av poetens kaffedrickande:

Det blixtrade till över Slussgatan
som om ljuset tvekade inför sin uppgift
(Nu dricker jag första klunken)
Den här delen av staden ska vara mörk
med tomma svävande bakgårdar
där allt är lika möjligt som chanslöst
Den döde kan resa sig upp från
sitt tillfälliga läger
och vandra omkring
med händerna lysande som facklor
(Stannar upp ett par sekunder
dricker snabbt)
Kristus kan vara denna lampa
flämtande, kippande efter luft
Den döde kan lika gärna ligga kvar och uppgå
i det växande, i det befriande
Gräs som sträcker sig ut över rälsen
Frön som bryter sig fria
Löv blixtrar till, lyser för ett
par sekunder, och vinden bär
med sig dofterna från
(Koppen urdrucken, paus)

En annan bild av skrivandet

Den som läst Lundberg har säkert bildat sig en uppfattning om hur hans skrivarsituation ser ut. Jag tänker på bilden av poeten som vakar in gryningen från sitt skrivbord vid fönstret där han som i trans följer handens rörelser på pappret. I den av gudsnärvaro präglade atmosfären tycks det varken finnas plats för kaffedrickande eller andra prosaiska aktiviteter. Att det senare nu ändå förekommer är ett tecken på att han bestämt sig för att skriva en dikt som bryter mot läsarens förväntningar. Dikten är heller inte utan komiska poänger. Som när ett titelförslag på den föreliggande diktsamlingen presenteras för att i nästa mening tas tillbaka: ”Efterhand som morgontimmarna gått och kaffekopparna druckits ur, har jag blivit mer övertygad om att titeln egentligen är Arne Johnssons.”

I den nya diktsamlingen återfinns kaffe-dikten i omstöpt form, kaffedrickandet har avlägsnats och titeln ”Morgonens första kopp kaffe” bytts ut mot titeln ”En självbiografisk ingång”. I den tidigare versionen fick man en känsla av att Lundberg övergått till en sorts självreflekterande stil som bland annat karaktäriserade Stig Larssons 90-talssamlingar (inga andra likheter dem emellan). Men den nya samlingen blir inte det trendbrott jag förespeglat mig. Förändringarna är mer subtila, man anar dem under ytan. 

Det nya i Lundbergs diktning

Jag uppfattar ett nytt sound i hans diktning. Särskilt i vad som förefaller vara den senast tillkomna avdelningen, ”Kroppen skall lysa i rummet”. Soundet som förr fick mig att associera till ett jämnt sjudande vatten får mig nu att tänka på ännu högre temperaturer – när vatten fräser, förångas eller förflyktigas under bråkdelen av en sekund. Diktens form har blivit mer åtstramad på samma gång som musikaliteten blivit ett av dess starkaste kännetecken. I rader som dessa överträffar han sina vackraste dikter:

Jag drömmer om honom
Det pickande hjärtat
Mikroskopiska muskler
flätade omkring varandra
Porten ut mot gården
står vidöppen regnen
plötsliga rörelser från fåglar
kroppar ett torn vi bygger
Nu kan du komma
En bägare mörk som könet
Flå kroppen in till benet
Dimman har rullat in under natten
Sjung oss tillbaka hem över den
tomma slätten, där jag inte längre
kan se var början är var slutet
finns Sonen framträder i Fadern
Hög klar himmel

Samspelet mellan Fadern och Sonen i dikten inspirerar men utan det förlamande grepp som gått som ett stråk genom flera av Lundbergs diktsamlingar. Förälder-barnet-problematiken berörs här istället med ett slags distans, med en nykterhet i rösten. Som i den historiska passusen om bronsåldersmannen arkeologerna grävde fram ur en dansk mosse. Mannen hade begravts med en mystisk snara runt halsen och Lundberg nämner en möjlig tolkning av den dödes öde: En son kan ha offrat sin far för att ta dennes plats, ”ett förfarande som alls inte var omöjligt vid den här tiden”.

Den försvinnande punkten i författarskapet

Storslagenheten i Lundbergs diktning ligger ofta i valet av perspektiv, hur han använder sig av seendet. Hos andra poeter får jag ofta känslan att min blick försvinner bort i textens labyrintiska schakt. En svindlande känsla som jag gärna inte vill vara utan. Med Lundberg är det precis tvärtom; han har andra kvalitéer. Den försvinnande punkten ligger inte i texten utan hos mig som läsare. Man öppnar en av hans böcker och i nästa ögonblick är man översköljd av en kontemplativ våg.

av Carl Dieker

Tidigare publicerad i Nordvästra Skånes Tidningar 2001-10-17.


-> go to portfolio

-> video

-> text

-> press

-> bio

-> contact

-> start page