Intervju: Sciencefiction eller Slipstream?

Lars Jakobson talar om sitt förhållande till sf-litteraturen.

Jag hörde talas om Lars Jakobson i mitten av nittiotalet. Det var en intervju med anledning av hans novellsamling Menageri. Ett inkännande psykologiskt porträtt av Lee Harvey Oswald ingick. På frågan om vad han trodde om mordet på Kennedy svarade Jakobson att folk gärna vill tro på en konspiration. Att en ensam man kan gå ut och skjuta presidenten var en alltför obehaglig tanke, för att inte säga alltför obegriplig för många att umgås med. Till grund för Oswaldporträttet låg enträgen research. Det samma torde kunna sägas om den senaste romanen I den Röda Damens slott. Där finns detaljer som helt enkelt måste undgå de flesta läsare. Till exempel att det Mars som beskrivs, det lufttryck människorna lever under, är den bild av planeten som sextiotalets teorier gav upphov till. Alltså inte som det ser ut där idag. Att Jakobson visar upp den röda planeten så som den uppfattades i hans ungdom är inte så konstigt. Det var då hans sf-intresse väcktes. 

Mitt intresse för genren är bara några år gammalt. Ändå har det varit en intensiv bekantskap. Man kan säga att jag dammsugit biblioteken. Ofta sett mina fördomar besannas. Ändå, de tillfällen jag hittat guld har gett läsupplevelser som jag inte skulle vilja vara utan. 

Båda Jakobsons romaner Kanalbyggarnas barn och I den Röda Damens slott gör just det som jag önskar att fler romaner kunde göra. De lyckas överbrygga motsättningarna mellan realism och icke-realism. Den aura som omger sf är minst sagt nördig. Och intrycket man får av många tidskrifter och rapporter från obskyra festivaler och kongresser är en ohelig allians mellan geschägt och fanatism. Tyvärr.  Men Jakobson är något så ovanligt som en ”riktig” författare som inte skäms för att använda sig av genren och som också lyckas med det. Då vi sitter hemma i hans kök på Söder lovar han mig en lista med lästips innan jag går.

Lars Jakobson: – Sf var en oerhört viktig del av min ungdoms läsning, och jag läser fortfarande sf aktivt, även om jag idag kanske mest ser den som en död genre,  lite grann som västern-berättelsen, att man i huvudsak bara varierar de gamla sättningarna.

Fördomar om genren

LJ:  – Sf-litteraturens dåliga rykte baseras på fördomar. Fördomar som jag tror hämtar sina bilder från en massa dåliga filmer och som reducerar hela genren till att bara bestå av monster, raketer,  bredaxlade hjältar och lättklädda våp. Men vill man säga något vettigt om sf måste man komma ihåg att här finns både djup och bredd, tradition och avantgard, och att det populära alltid överflyglar det smala. Att säga att ”jag tycker om sf” är egentligen lika dumt som att säga ”jag tycker om kultur”.

Carl Dieker: – Då osäkrar du din revolver?

LJ: – Ja, man måste fråga: vad handlar det om? Den som älskar Star Wars läser inte obehindrat Brian Aldiss Report on Probability A bara för att båda verken kallas sf.

Behovet att definiera genren

CD: – Du känner skepsis mot dem som skapar känslan av genrer?

LJ: – Genre är ett bra hjälpmedel för bokhandlare och bibliotekarier. När det handlar om att alltför snävt avgränsa en litteratur från en annan, då tycker jag man ska vara försiktig. Och om fördomen är finkulturens sätt att avgränsa sf-genren, så är jag lika skeptisk till ett alltför entusiastiskt hävdande av genrens särart och överlägsenhet. Definitionsviljan har varit otroligt stark inom sf-rörelsen. Visst, man behöver göra sig förtrogen med sf:s motiv och teman innan man kan uppskatta genren till fullo. Men samma sak gäller för dramatik, lyrik och enskilda författarskap om du verkligen vill känna att du bottnar i det du läser. Det är inget som är speciellt för sf.  

CD: – Grupper som intar en minoritetsställning har kanske ett behov av att positionera sig?

LJ: – Ja, men den där inkapslingen gynnar ju inte precis spridning och förståelse, eller hur?

Problemlös eskapism eller pekfingerlitteratur

CD: – En hel del sf skulle väl kunna karakteriseras som problemlös eskapism?

LJ: – Kan eskapism vara problemlös? Säg så här: en bok som Ursula K. LeGuins Där världen kallas skog tycker jag är skit. Varför? Jo, den använder sf som en maskeraddräkt för att berätta Något Viktigt. Romanen utspelas på en främmande planet där människan ställs mot främmande varelser, men vad den ytterst genomskinligt handlar om är USA:s krig i Vietnam. Men varför inte i så fall läsa Michael Herrs Rapporter eller Gustav Hasfords The Short-Timers? LeGuins roman blir dålig, även om syftet är gott, eftersom att den är skriven på ett sätt som fordrar en, och endast en läsart. När parallellen är dragen och man har fått aha-upplevelsen finns ingenting annat kvar.  

CD: – Sam J. Lundwall säger angående Hoffmans berömda novell ”Sandmannen” att den är ”politiskt subversiv som all god sf borde vara”.

LJ: – Återigen: varför skilja ut sf? All god litteratur är ju på något sätt subversiv, politiskt,  socialt, språkligt eller alltsammans. Litteraturen skall vända upp och ner på våra begrepp, den ska överraska, skrämma. Det är därför jag har svårt att se det här med problemlös eskapism. Jag vet inte hur den litteraturen skulle se ut. Om det är eskapism så kan ju själva eskapismen få mig att lyfta från där jag befinner mig. Och det är väl subversivt om något?  

CD: – Det verkar som du tycker att det stora problemet är motsatsen till problemlös eskapism, ett slags pekfingerlitteratur alltså.

LJ: – Jag tycker inte att det är ett större problem inom genren. Snarare med författare som kommer till genren utifrån. Ofta ser de framtiden bara i ett perspektiv av att väcka och varna. Men om det är det enda sättet vi kan använda sf:s möjligheter, som något slags torr framtidsforskning, vad tjänar då det fiktiva till? Varför skriva skönlitteratur?

SF:s kvalitéer

CD: – Författaren och litteraturvetaren Joanna Russ har jämfört sf med medeltida målningar. Kravet på stämning är viktigare än kravet på realism. Och det handlar om det man på andra sätt än genom erfarenhet kan säga är sant. I fallet med sf, det som man åtminstone vet skulle kunna vara möjligt.  

LJ: – Det är lustigt, många av mina favoritböcker är egentligen inte särskilt bra ur vedertagen litterär synvinkel. Men de har alla någonting som öppnar sig för fantasirikedom och dröm och sådant som jag inte hittar så ofta på andra ställen. Och då är frågan, är det en kvalitet? Ja, jag anser det. En betydande kvalitet.

Slipstream

CD: – Jag upplevde inte I den Röda Damens slott som en sf-roman.

LJ: – Den är väl ett ganska bra exempel på det som kallas ”slipstream”. Ett möte mellan mainstream och sf där strömmarna glider in i, slip into each other. För att knyta tillbaka till sf som en död genre: att dessa möten uppstår tror jag kommer att räknas som sf:s bestående bidrag till litteraturen i stort. Se bara på filmen Frequency som går på bio nu. Det är ju ingen som kallar den för en sf-film, men den har definitivt tagit sina tidsreseidéer från genren. Eller I huvudet på John Malkovich, som har en ytterst sf-aktig självklarhet i berättandet om alla de fantastiska företeelserna. Folk frågar: ”Vad handlar din nya bok om?” Då säger jag: ”Tja, det är om en son vars far just har dött.” Och det är ju ett klassiskt mainstream-tema. Men de döda städerna på planeten Mars, de får läsaren själv upptäcka och kanske också upptäcka att ett inlånat klassiskt sf-tema inte i sig behöver göra en bok sämre. Det är väl det som är sf:s problem, att man ofta tittar mest på de där kulörta lyktorna, ljuset som sticker en i ögonen.  

CD: – Man ser inte det som pågår under granen?

LJ: – Och inte vad historien handlar om. Att den har ett värde och en problematik i sig själv, utan att de främmande och fantastiska inslagen måste förminskas till symboler. De är. Och det räcker långt för mig.  

CD: – För många är kanske rymden och det som händer ovan molnen inte särskilt angeläget.

LJ: – Då undrar jag hur folk är funtade. Att stå på en kulle och slippa de störande ljusen från staden, när man har hela stjärnkupan över sig, det är stort. Till och med tomten i Viktor Rydbergs dikt funderar ju över var människorna kommer ifrån.

*

Lars Jakobsons åtta lästips lyder: Babel-17 av Samuel R. Delany, Flodvärlden av Philip José Farmer, The Dreammaster av Roger Zelazy, En gång ska vi alla… av Joanna Russ, serien med The Long Sun av Gene Wolfe, Rogue Moon av Algis Budrys, Blood music av Greg Bear samt Bloodchild av Octavia Butler.

I en artikel på nätet diskuterar sf-författaren och kritikern Bruce Sterling det som Jakobson refererar till som ”slipstream”. Ska man tro Sterling så är sf lika relevant i det högteknologiska,  post-industriella samhället som leninism. Mer matnyttiga är kanske då beskrivningarna av hur slipstream-litteraturen arbetar: ”de här böckerna river sarkastiskt ner vardagens strukturer” och ”de ‘skapar’ inte nya världar, men ‘citerar’ dem, sliter loss dem från sin kontext, och vänder dem mot varandra”. Den som läst Jakobsons senaste romaner borde kunna känna igen sig i formuleringarna. Med andra ord, ett slags skrivande som har en mer litterär framtoning än sf. Ännu tydligare blir detta när man studerar några av titlarna på Sterlings lista: Kathy Ackers Empire of the Senseless, Isabel Allendes House of Spirits, Kingsley Amis The Green Man, Margret Atwoods The Handmaids Tale, Paul Austers City of Glass, J.G. Ballards Empire of the Sun, William Burroughs Naked Lunch, Max Frischs Homo Faber, Doris Lessings The Fifth Child of Satan, Norman Mailers Ancient Evenings, Gabriel Garcia Marquez One Hundred Years of Solitude, Toni Morrisons Beloved, Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow och Salman Rushdies The Satanic Verses. Den litteratur Sterling pekar ut riktar sig enligt min mening till de som väljer bort sf men som ändå söker efter böcker som öppnar sig mot dröm och fantasi. Att behovet finns är uppenbart. De miljarder som satsas på rymdfroskning är för övrigt något som Jakobson tar med en axelryckning: ”Rymdfärderna och över huvudtaget detta att blicka mot rymden är inget märkligt. Alla folk har en kosmologi. Även de mest sk primitiva. Vad fick de betala för att ha någon som satt och tittade på stjärnorna istället för att jobba på fälten och skaffa mat? Det är möjligt att de betalade ett högre pris än vad vi gör.”

– Bruce Sterlings artikel hittar du på adressen http://lonestar.texas.net/~dub/catscan.html

– Ett tips är också att läsa Sven-Christer Swahns underhållande 7 x framtiden. Här presenteras några av de viktigaste författarskapen inom sf.

– För löpande recensioner av sf-litteratur se den linköpingsbaserade sajten http://sf.www.lysator.liu.se/sf_archive/sf-texts/books/

Tidigare publicerad i Borås Tidning 2001-03-24 och Nordvästra Skånes Tidningar 2001-04-15.