Bok: Bloom söker svar på geniets gåta

Recension av Harold Blooms Genius — A Mosaic of One Hundred Exemplary Creative Minds.

Yngre författare kämpar med sin influensångest gentemot äldre. Vissa kritiker har anklagat den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom för att ha massproducerat sin idé. Med ett tjugotalet böcker bakom sig har Bloom naturligtvis inte varit så enkelspårig som man försöker göra honom till. Däremot är influensångesten hans mest underhållande uppslag. Det visar om inte annat mottagandet av det anrika lundaförlaget Symposiums översättningar av The Western Canon och How to read and why.

Hans senaste bok Genius är inget undantag och bjuder på flera lysande exempel. Ett är kapitlet om Baudelaires kritik av och korrespondens med den äldre mästaren Hugo. De citerade artiklarna från mitten av 1800—talet kan liknas vid offentliga avrättningar. Breven däremot är ångerfulla skrik efter bekräftelse från Hugos ”faderliga ögon”.

Jag minns en gymnasielärare som protesterade mot att skolans nya teatergrupp ville kalla sig för ”Devina Comedia”. Det var ju redan taget — av Dante! Programförklaringen i Genius är förstås ett elegantare svar än det mothugg jag gav som gymnasist. Bloom menar att vi bör grunda vår förståelse av genier som Dante på uppskattning, inte genom en historisk analys av de miljöer som skapade dem. (Jo, teatergruppen fick som de ville.)

Uppskattning är här ett levande förhållande till litteraturen. Läsandet att ge efter för behovet att väcka självets slumrande förmågor.

Geniets kreativa process liknas vid ”sefirot”, besläktat med hebreiskans ord för safir och namnet på den kabbalistiska föreställningen om hur Gud skapade världen ur intet, det vill säga ur sig själv. I Genius har sefriots tio olika faser fått ge namn åt var sin grupp av genier. I det första kapitlet ”Ketir”, kronan på Adams huvud och symbolen för allting och ingenting, möter vi bland andra Shakespeare, Cervantes och Dante. I kapitel tre, ”Binah” som i betydelsen det aktivt mottagande intellektet, figurerar Nietzsche, Kafka och Beckett. Och så vidare. Till de mer udda namnen på den litterära genilistan hör Paulus, Mohammed och Jahve.

Geni är oändligt medan talang något ändligt och överblickbart. Att besitta det förra är inte det samma som att äga gränslös litterär bildning. En av Blooms käpphästar lyder: Hade Shakespeare läst Dante hade det ödelagt honom. Hellre än att se geniet som en kraft som bildar skolor och skapar traditioner, bör vi se det som den medfödda intellektuella och fantasifulla kraften. Snarare än akademiska förklaringsmodeller bör vi söka svaret på geniets gåta i den gnostiska drömmen där de äldsta och ädlaste sidorna av självet inte är en del av naturen, utan en autentisk själ, den sanna personen.

Jag håller med men frågan är om inte Bloom motsäger sig själv när han sedan försöker definiera de enskilda författarnas geni. Å ena sidan pikar han läsarter som feminism och postkolonialism och säger att en kritik som för mycket betonar den historiska kontexten för ett verks tillblivelse aldrig bringa klarhet i varför vissa författare under samma tidsperiod skriver mästerverk medan andra ”period pieces”. Å andra sidan heter det att geniernas bredd gör att vi hela tiden hittar nya sätt att läsa dem på. Bloom är mer full i fan än trovärdig. Vare sig det gäller Vergilius eller Iris Murdoch förefaller det meningslöst att ur det genialiska försöka utkristallisera ETT tidlöst kriterium. Liksom en safir i motljus är briljans satt i ständig rörelse.

Genius mest hisnande och kanske mest fundamentala iakttagelse är passagen där läsaren ombes ställa sig följande frågor: Hur påverkas författarna av sina egna verk? Av sina egna medvetanden och sinnen? Kierkegaard liknade geniet vid ett åskväder — just som vi tror att vi kan skydda oss mot det kommer ett som är ännu värre. Paul Valéry talade om originalitet som förmågan att omvandla det man läser till sitt eget. Därav den formidabla aforismen om att ett lejon består av assimilerade får.

Ett sätt att läsa Bloom är att använda hans böcker som ett slags litterära superuppslagsverk. Att läsa från pärm till pärm med syftet att följa en röd tråd är mindre att rekommendera. Då framträder bristerna i tydlig dager; han upprepar sig, är ojämn (inte ens de mest magnifika associationer kan rädda en grunden banal tolkning) och i längden olidligt kulturkonservativ. Ytterligare ett sätt är att glömma bort den resa som utlovats och istället njuta av ”bloomorna” utmed vägen.

 

Tidigare publicerad i Vasabladet 2004-05-03 och Helsingborgs Dagblad 2004-02-04.