Intervju: Det går inte att värja sig för detta jag som inte är snällt

Intervju med debutanten Jerker Virdborg.

Landhöjning två centimeter per natt heter den 29-årige Jerker Virdborgs debut. De sju novellerna är ett bländande exempel på en realism som också lyckas vara något annat. Vi har till exempel mannen som går och väntar på sin syster i ett konstmuseum när en för läsaren uppenbart utvecklingsstörd pojke äntrar scenen: 

Han släpper min handled och tar några steg bort ifrån mig. I ena handen håller han en sax med ljusröda plasthandtag. Och den andra en stor tuva med vitt hår. 
   Jag stirrar, han skrattar och rör sig bort mot trädet. Vad tusan nu då, klippte han av en bit av mitt hår?

Med små åtbörder tecknar Virdborg en man som inte handlar utifrån logik utan kontrollerat vansinne. Jag ringer upp honom kvällen innan debuten och frågar hur han lyckats stämma av igenkänningsfaktorn utan att ge avkall på ambivalensen: ”Skriver man alltför symboliskt kan det uppstå ett slags experimentkänsla som inte har med ens vanliga liv att göra.”

Bokens huvudpersoner tycks både utrustade med blinda fläckar och hyperkänslighet. ”De har inbyggda geigermätare” som Virdborg skämtsamt anmärker. Novellerna skulle vara tacksamma att göra film på: ”Stilen är ett slags voice over-tankar som ligger till ett flöde endast bestående av repliker, handlingar och rörelser. Och slutscenerna är ofta en frusen bild.”

Jag undrar var han hämtat sina influenser ifrån och han nämner utländska filmregissörer och gamla tiders skådespelare: ”I tjugoårsåldern blev det Antonioni och en period av neorealism, de italienska filmerna. Sedan gillade jag 30-talets franska poetiska realism med Jean Gabin i rollen. Även litteratur som Isländsk saga, Hemingway och P-O Sundman upplevde jag ha sina beröringspunkter med filmmediet.”

Kafka var viktig när han upptäckte det absurda men det tog flera år innan han lyckades förvalta detta. En av de viktigaste insikterna var att det kunde vara roligt samtidigt som det var skrämmande.

Vi kommer in på hans nuvarande aktiviteter. Virdborg berättar att han går andra terminen på den tvååriga författarutbildningen Litterär Gestaltning i Göteborg och att han har den prisbelönte författaren Lars Jakobson som personlig handledare. Mer än så avslöjas inte: ”Jag brukar säga att det är ett litet förräderi att tala om det man håller på med.”

Om litteraturen idag tycker han det finns en rejäl bredd, bara man är nyfiken och öppen.

I föreställningarna av författarrollen ingår tanken om ett särskilt kall. För en del kanske den formuleringen kan kännas problematisk. Hos Virdborg finns dock ingen tvekan om vad det handlar om: ”Jag vill hävda att det är sant i mitt fall, att det är förenat med stark lust. Men det är inte bara något sött. Skrivandet har en magnetisk verkan och det finns en baston i denna lockelse som inte är särskilt behaglig.” Bergtagenhet och förförelse är andra jämförelser han gör. ”När man väl gjort det till sin vardag är det ganska svårt att lägga av. Det kan man väl säga utan att dra paralleller till den vanliga metaforen om beroende?””

De första novellerna skrevs efter gymnasiet hemma på en skrivmaskin. Den konkreta längtan uppstod först under universitetsåren: ”Jag försökte kombinera det litterära skrivandet med kurser och sånt men det räckte inte på långa vägar. När jag hade fått min dos av kulturhistoria sökte jag till skrivarkurserna. Jag tror inte att jag hade haft så mycket utbyte av dem innan dess. Hade jag sökt när jag var låt oss säga 23 hade det varit litet bortkastat.”

”Jag vet när vi gjorde Egen Bok på Fritt skrivande i lågstadiet. Man vek en A4-sida på mitten så att det blev fyra sidor. Jag upplevde en trötthet av att alla historier i klassen var precis exakt likadana. Och jag kände att det där var faan inte roligt. Jag reagerade mot det genom att göra långa följetänger. 25 avsnitt blev det om samma hjälte. Jag minns att det var tydliga cliff hangers.

Favoritböcker är som bekant ett ganska så hopplöst ämne. Förutsägbart i all sin oförutsägbarhet. Ändå är det något som folk brukar vilja höra om. En vink kanske kan bli det som förlöser en längre tids boktorka. Virdborgs tips riktar kanske sig främst till de som själva har funderingar på att skriva: ”Ska man tala teknik vet jag att jag insåg effekterna av presens genom att läsa Tage Aurells Smärre berättelser. Jag kände mig delaktig och närvarande i skeendet. Och det berodde i hög grad på presens. Annars är det konventionella att man berättar i tredje person dåtid. Att göra det i presens och sedan med jagpersoner som inte är riktigt sympatiska, det var en slutsats jag drog från flera olika böcker. Som till exempel Lagerkvists Dvärgen. Det går inte att värja sig för detta jag som inte är snällt.”

 

Publicerat i Sundsvalls Tidning 8 mars 2001.