Bok: FIKTION SOM BOTTNAR I KRIG OCH FÖRINTELSE | Aleksandr Hemon

Recension av Aleksandr Hemons roman Nowhere Man.

Den osynlige berättaren ligger hemma i Chicago och lyssnar på prasslet i kudden. Hyran måste betalas. Han tvingar sig själv till en jobbintervju på en språkskola för invandrare. I ett av klassrummen känner han igen ett ansikte från sin egen uppväxt på Balkan. Det är Jozef Pronek. Härifrån vandrar vi hand i hand med berättaren genom Proneks beatlesinspirerade tonår på 80-talet i Bosnien. Vi bevittnar hans släktforskningsresa till Ukraina som infaller under kuppen mot Gorbatjo. Tar del av de senare vedermödorna i USA där breven från Proneks bäste vän förmedlar inbördeskrigets gruvliga vardag i det under 90-talet belägrade Sarajevo.

Liksom den mästerliga debuten Frågan om Bruno (2000) är uppföljaren Nowhere Man en bok med flera perspektiv och omtagningar. I den förra mer disparat berättade romanen säger en av flera kosmopolitiska kufar: “Att skriva är en meningslös sysselsättning. Det är som om man skulle signera varje gas-, eller låt oss säga luftmolekyl, som ju — vilket vi alla vet — är osynlig. Ändå är signerad gas, eller luft, lättare att inandas.” Att döma av de burleska historier som kommer ur författarens mörka mun är signerad gas lika med lustgas.

Språkmedvetenheten, de finurliga finterna och absurdismen kan få en att spana i banor som George Perec och Thomas Bernhard. Alla tre är författarskap vars bottnar är krig och förintelse. Men till skillnad från de äldre kollegorna upplevde Hemon hemlandets infernon genom TV-rutan i exillandet USA. Hans bejakelse av fiktionen sätter honom i opposition till sina föregångare. Här avlossas inga skott för att skjuta ner berättelserna när de börjar ta form bortom prosatopparna. Nej, Hemon välkomnar dem. Och likt labradoren som hälsar minst lika glatt på en främling som på husse är han redo att överge ett spår och kasta sig över nästa som kommer inom synhåll.

Om romanen är konstens Formula 1 tycks Hemon kunna påbörja en tävling på Silverstone för att på något mirakulöst sätt dyka upp i en kurva i Monaco bara för att köra i mål som segrare i San Marino. Tjusningen med denna version av F1-cirkusen är varken regelbrotten eller collaget av olika lopp. Näe, här är själva uppdykandet charmens signum. I debuten såg vi till exempel en av Hemons förfäder få ögonkontakt med Österrikes kejsare innan han utsattes för attentatet i Sarajevo. I Nowhere Man förekommer samma slags scen men i moderna kläder. Plötsligt går den i Ukraina gästande president Bush den äldre under stort kamerauppbåd fram till Pronek efter ett massmöte:

Vad heter du, min unge vän?”
“Jozef Pronek”, svarade Jozef, medan den tjocke karln översatte med salivbubblor i mungiporna.
“Den här platsen är helig mark. Gud välsigne ditt land, min pojke.”
“Det är inte mitt land”, sa Jozef.
“Jodå, det är det”, sa Bush och klappade Jozef på axeln. “Det kan du lita på. Det är ditt om du gör det till ditt.”
“Men jag är från Bosnien…”
“Ditt land är som en enda stor familj. Om ni är oense om något borde ni reda ut det.” Bush nickade, hjärtligt överens med sig själv. Jozef stod rak och orörlig med det kvardröjande leendet i ansiktet, bländad av det ofattbara.

Hemons senaste är förmodligen den enda bok jag läst om slutet för att förstå hur jag hamnade där. Den författare som slår mot den godtyckliga hand (läs media, politiker, TV-tittare) med vilken nutidshistorien skrivs ställs inför såväl olika existentiella som estetiska val. Hemons väg är att stöta öst mot väst och att i varje kapitel uppfinna berättelsen på nytt.

PS: Boken antyder en homoerotisk spänning mellan den osynlige berättaren och Jozef. Men det är mer garnityr än queertematik. Och i den andan har svenska Panache bytt ut det engelska originalets intetsägande gråsvarta omslag mot ett i det närmaste kongenialt. Titeln Nowhere Man syns tryckt på en engelsk rödorange- och gräddfärgad reproduktion av Penguins gamla pocketupplaga av Thomas Manns Death in Venice. Den roman som berättaren mot slutet använder som tillhygge för att slå ihjäl en mus i köket.

 

Tidigare publicerad i BLM. Bonniers litterära magasin 1: 84, 2004.