Böcker: Norska Vagant bästa litteraturtidskriften i Sverige

Recension av litteraturtidskriften Vagant nr 2/3 2001 (red. Jørgen Sejersted, m fl)

Den norska litteraturtidskriften Vagants nya dubbelnummer har två omslag. Det ena med röd färg som för tankarna på blod i ett vattenglas. Det andra en klassisk bild av draperade män och kvinnor i någon avlägsen arkadisk lund. Upplägget är ”Idyll och kraft”.

I ledaren presenteras litteraturvetaren Ernst Robert Curtis som studerat pastoraldiktningen. Det framhålls att Vagant alltid delat hans intresse för litterära konventioner och anakronismer och deras inverkan på samtidslitteraturen. Det mest tidsotypiska man kan tänka sig på redaktionen är att rikta blickarna på den idyll som Vergilius första dekalog målar upp, ett Arkadien med herdar under ekkronor och utblick över ljuvliga åkrar. 

Senast denna utopiska landsända var uppe på tapeten i Sverige var 1990 och då handlade det, bland annat med utgångspunkt i en text av Göran Printz-Påhlsson, om platsens poesi. En fixerad punkt i geografin till vilken ett förflutet band poeten. Här, år 2001 i Oslo, rör det sig istället om dyrkan av det enkla skrivandet och diktarens förmåga att i det enkla inkorporera komplexitet och abstraktion.

En av de mest centrala tankarna i detta förhållningssätt tycks vara den på ett slags oskuld före ordet. När jag för drygt ett år sedan intervjuade redaktören Espen Stueland sa att han länge beklagat att modernismen fick ett så sent genombrott i Norge. Men att han idag snarare såg den omständigheten som något positivt. Flera unga skriver än jämfört med tidigare, vilket, menade han, förmodligen inte skulle vara möjligt om de varit alltför medvetna om traditionen. 

I höstens nummer genklingar hans resonemang hos Eirik Vassenden som i två lysande essäer närmat sig kraftfullhet i litteraturen samt frågan om vem är litteraturteorien till för. I den första essän refereras till Harold Bloom med följande påstående:

Det var f. eks. Shakespeares redning at han aldri fikk lest Dante, det ville ødelagt ham. Om et fenomen faktiskt utfolder seg for første gang, eller om man tror det utfolder seg for første gang, spiller altså ingen vesentlig rolle. Originalitet og ignorans er ofte det samme.

I den senare essän summerar Vassenden litteraturteoriernas status bland samtidens författare. Vissa menar att dekonstruktionen har följts av en tid av rekonstruktion. Det sägs att innebörden av “postteori” inte betyder ett närmande tillbaka till litteraturen, snarare ett intresse för ännu mer teori, och att dekonstruktionens förakt för ideologi bytt plats med ett mer pragmatiskt synsätt om vad litteraturen kan göra. Linn Ullman med flera unga norska författare formulerar en anti-teori: universitetsstudierna är en lärofas för att bli fri från teorierna. Slutklämmen riktar in sig på friheten. Medan den ena författargenerationen genomkämpar en frigöringsprocess och strävar efter att skapa ett motspråk till den föregående generationens, växer sig en tredje, efterföljande och yngre generation sig stark genom ovetande:

Disse yngre folkene kjenner tilsynelatende ikke motspråket, og sannsynligvis heller ikke det motspråket står mot. De behøver ikke å riste av seg noen litteraturteoretisk eller faghistorisk byrde. Eller de bryr seg ikke om det, det betyr ingenting. De stiller seg uforstående til at det tomme motspråket skulle kunne by på noe som helst, deres språk er et annet.

De skönlitterära bidragen uppvisar stor bredd. Bland svenska namn märks poeterna Fredrik Nyberg, Joar Tiberg och debutanten Hanna Samuelsson. Den mest uppseendeväckande texten står Tormud Haugland för, smått kultförklarad författare och skrivarlärare hemmahörande i norra Norge. På nynorsk berättar han om ett kuvat folk “utan historiske heltar” i Ytre-Nordnorge och den kunskapstörst och skrivarklåda som drabbade dem i kölvattnet av bygget av det gigantiska Mongstad-raffineriet. Med medvetenheten kom en ny genre att uppfinnas, man kallade den för bygde-essäen. Hauglands bestefar var en av de mest flitiga och skarpsynte i den nya författarvågen. Man företog arkeologiska utgrävningar och genom hans skriverier fick bygden tillgång till sin ärorika historia. Men bestefar tappade tron på att böka i historiens mylla. Den som verkligen vet något om skrivandet, hävdade han, och läsandet är försiktig med vad han skriver och läser. I Mongstad har man nått den kritiska punkt när människor skriver och pratar utan att tänka över det först. Han drar slutsatsen att hela deras existens är hotad:

Han snakka om at det var der vi var, vi lo av ein daud kultur, og trudde at vi heidra den.
– Det er ein sjuk latter, sa han. Vi må kome oss vek herifrå.
 

Vagant bjuder på uppfriskande läsning. Jag är säker på att vissa texter som trycks där skulle få vilken litteraturtidsskriftsredaktör som helst här hemma att rodna.  

Publicerad första gången i Kristianstadsbladet 9 februari 2002.