Bok: Att skapa en författare

Recension av Stephen Kings Att skriva — En hantverkares memoarer.

Om jag ser en berättelse ta form bakom prosatopparna skjuter jag ner den…” lyder ett stympat citat av Thomas Bernhard. Jag minns det som måtto på en uppsats. Vi som tillhör sjuttiotalets generation har vuxit upp med en paranoja mot berättelser. Först var det historiens död som utropades. Sedan tog en del det som belägg för att romanens dagar var räknade. Idag vet vi att både överlevde. Om än i omstöpt form.

När Stephen King utnämner intrigen till författarens minst finkänsliga verktyg befinner han sig må hända i ett annat solsystem än Bernhard. Jag misstänker ändå att de talar om samma sak. Att befria texten från schabloner: ”Man kan frigöra ett fossil ur marken med en tryckluftsborr, visst kan man det, men du vet lika väl som jag att tryckluftsborren kommer att bryta sönder lika mycket som den frigör. Det är ett trubbigt, mekaniskt, antikreativt redskap. Intrigen är enligt min uppfattning den duktige författarens sista utväg och tråkmånsens första.”

Nio av tio böcker om skrivandets konst är enligt min erfarenhet skräp. Ämnet lockar sällan de som verkligen gjort sig ett namn som författare. King har med åren blivit respekterad. Hans tegelstenar har sålt i miljontals exemplar. Råden i En hantverkares memoarer är handfasta. Det är lite som när Stig Larsson talar om ett adjektiv per mening. Tips av de här slaget fungerar bäst när de är enkla och konkreta. King är en driven berättare. När stunden infinner sig för en icke-fiktiv bok om skrivande tar han också chansen att dela med sig lite av sitt liv.

De romaner som gjort honom känd har bidragit till att skapa en upptrissad föreställning om hans person. Verklighetens King växte upp i en liten småstad med en storebror och ensamstående mamma. De mest dramatiska avslöjanden om barndomen är ett par besvärliga besök hos öronläkaren och månaden tillsammans med barnvakten Eula-Beulah. Genom den senare säger han sig ha blivit immun mot framtida bokrecensenters giftiga pennor: ”När man haft en barnvakt på hundra kilo som fes en i ansiktet och skrek Pang! blir man knappast skrämd av Village Voice.” Kan säkert stämma.

Av boken förstår man att han var mer företagsam än sina kamrater. I skolan sålde han egna stencilerade skräckhistorier för 25 cent stycket. Dessvärre konfiskerade lärarkollegiet upplagan. Hans mad-blad Byspyan gick ett liknande öde till mötes. Andra forum infann sig. Hans bror Dave grundade en tidskrift som trycktes i familjens källare. Snart fick Stephen erbjudande om att skriva sportreportage för lokaltidningen. Det som kanske mest bidrog till att forma den King som hans läsare har lärt känna var de ständiga biobesöken: ”Vid tretton års ålder ville jag se monster som slukade hela städer, radioaktiva lik som reste sig från havsbotten och slukade surfare och flickor i svarta underkläder som såg ut som billiga reklamslampor.” Det andra var insikten om att det gick att tjäna pengar på skrivandet.

King delar in författarkåren i fyra kategorier, dåliga, habila, bra och geniala. De senare refererar han till som ”gudomliga slumpar” och ”tursamma missfoster”. Hans bok är tänkt att räcka en av grupperna ett handtag: ”medan det är omöjligt att göra en dålig författare till en habil sådan, och lika omöjligt att göra en genial författare av en bra, är det möjligt, med mycket hårt arbete, engagemang och lämpligt stöd, att göra en bra författare av den som är bara är habil.” För den som känner sig manad är detta en höjdarbok. Andra som bara är ute efter klassisk kingunderhållning kommer upptäcka en mer mogen sida av författarskapet. Dessutom gör han ett rafflande stycke om den trafikolycka som nära på skickade honom till Dean, Elvis och de andra grabbarna.

 

Tidigare publicerad i Nordvästra Skånes Tidningar 8 maj 2001.