Bok: Framtiden har redan kommit

Recension av Tore Renbergs roman En god tid.

KNAPPT TRETTIO FYLLDA har Tore Renberg blivit en av Norges mest kända litterära profiler. Han tvekar inte att sticka ut hakan och har som flitig debattör ett eget tv-program, ”Leseforeningen”. Hans tredje roman är egentligen skriven av en annan Tore Renberg. Nämligen en som levde i Norge och Tyskland mellan 1898 och 1947. Och efter detta koncept tillkom föreliggande bok redan 1925 men det är först i våra dagar som den kunnat ges ut. Inte nog med att Renberg d. y. försöker sätta sig in hur den äldre släktingen skrev utifrån samtidens 1920-tal, Renberg d. ä:s En god tid är dessutom en framtidsroman där handlingen utspelar sig mellan 1980-talet och 2080-talet. Skruvat åt både höger och vänster med andra ord.

Att förutsäga framtiden kan göras enligt många modeller. Ett av de enklaste sätten — och mest korkade — kännetecknar en sida av synen på moderniteten i nittonhundratalets Europa. I svartvita diagram drog framstegsoptimisterna en stadigt växande kurva efter linjal. Ingen avmattning i den kulturella, ekonomiska och tekniska utvecklingstakten skönjdes i horisonten. Var än mindre tänkbar. En okuvlig tro som inte ens två världskrig rådde på. Bränslekrisen på sjuttiotalet och de frågor som då väcktes kring jordens naturresurser förändrade allt. Renberg d. ä. är förstås omedveten om det som komma skall. När han summerar sin vision för de kommande 160 åren sker det följaktligen efter linjalen som pekar mot skyarna. ”Lätthet, Lätthet och mera Lätthet!” lyder parollen. Paris är en stad byggd i tre plan, de två övre svävande med hjälp av helium över marken. Flygplanet är var familjs fordon. Ett Världsråd styr för allas bästa. Rådets komparativa översikt från 1995 talar sitt tydliga språk om planetens tillstånd:

1 krig (Siam-Kandonesien)
gen.snittl. levnadsålder: 98 år (män) 116 år (kvinnor)
0,3 % av världens befolkning räknas som fattiga
inga epidemier
ingen barnadödlighet
258 mord
ca 89 % går till högre utbildning
97% svarar ”ja” på frågan om de anser sig vara lyckliga
toppfart, flygmaskin: 900 km i timmen

Handlingen är enkel och roar. Norrmannen Johannes Dreyer, här beskriven som ett slags övermänniska, blir förälskad i Erika Linder som just kommit till Norge. För honom är detta ett avsteg från livet han lever. Tidigare kände han nämligen bara ”den överväldigande kärlek som såg mänskligheten, inga individer.” De tu möts första gången på en parkbänk. Ungefär här gör Renberg en avstickare och berättar om den märkvärdige uppfinnaren Anthony Russels lösning på ”Rörelsens Problem”. Efter inopererandet av en metallplatta i thalamus kan människan förflytta sig till en annan plats i världen inom loppet av ett ögonblick. Det handlar bara om att koncentrera sin vilja tillräckligt mycket. Russel hamnar i Indien, hans hustru drunknar ensam och hjälplös mitt ute på Atlanten och Johannes Dreyer lyckas rädda sin hustruns barn undan ett dödande fall.

Vad ska man säga om den här boken annat än att den ligger rätt i tiden. Skildringen av hur berlinskan Erika Linder anländer till X-iania (framtidens Oslo) med tåg får mig att tänka på berlinskan Vera Grunds tågresa till Stockholm 1925 i Aris Fioretos roman Stockholm Noir som kom ut förra året. Båda böckerna kretsar kring excentriska vetenskapsmän i de nordiska ländernas huvudstäder. Båda författarna parafraserar det tidiga nittonhundratalets romankonst. Verken är humoristiska angrepp på vår egen tid. I Renbergs fall anas en vilja att belysa idéströmmingar i hans hemland som gränsar till tredje rikets forna ideal. Erika Linders stora intresse för Norge grundar sig på hennes känsla för landets språk som hon betraktar som ”tvättat, rengjort”. I ett efterord meddelas att Tore Renberg d. ä. 1938 blev medlem i Quislings Nasjonal Samling. 1944 flyttade han till Berlin och efter kriget dog han av svält i det sovjetiska fånglägret Sachsenhausen.

En god tid är en roman med patos, ett patos som växer i styrka ju längre in man kommer. Som läsare rider man ovanpå, låter sig förföras och förskräckas tillsammans med de nya människorna och deras ”underbara” framtid.

Antonthy Russels hela väsen utgår från en upplevelse i ungdomen då han var nära att störta ner för ett stup: ”Avgrunden såg på mig. Ja — det var ett ögonblick då vi, avgrunden och jag, så att säga… ja: bedömde varandra.” Något liknande skulle kunna sägas om den kraftmätning som här utspelar sig mellan Renberg och litteraturen — den med stort L.

 

Tidigare publicerad i Kristianstadsbladet 2001-06-01.