Böcker: Poeternas korrespondens

Recension av Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996 samt utgåvan av Robert Blys och Tranströmers brevväxling Airmail – Brev 1964-1990.

Det var ingen dålig 70-årspresent som Tomas Tranströmer förärades med när hans nära vän, poeten och författaren Robert Bly, bad Torbjörn Schmidt ställa samman deras nästan 25 år långa korrespondens. Schmidt är själv poet och före detta redaktör på Lyrikvännen. I lyhörda för- och efterord samt utförliga kommentarer har han och Lars-Håkan Svensson, som gjort översättningen, hittat helt rätt i tonen. Lagom till utgivningen kommer också hans samlade dikter. Jag bläddrar och fastnar för inledningen till samlingen Östersjöar (1974). Tranströmers farfar var lots på innanhavet. Efter att ha läst korrespondensen som flitigt korsat Atlanten är det förunderligt att se upplevelserna av breven omfamnas som ett eko i dikten:

Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av   öar och vatten.Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar
   eller dygn,hur mycket lärde de känna varandra?Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men
   mycket lite av medveten lögn.Hur mycket lärde de känna varandra?

Är det något som utmärker Blys och Tranströmers samtal är det just en känsla av uppriktighet. De började skriva till varandra i samband med att Tranströmer 1963 läste en artikel om Blys tidskrift och förlag The Sixties Press. De blev fort goda vänner, började översätta och hitta förläggare till varandras dikter. Under de stormiga åren under Vietnamkriget stod de eniga mot en värld av tokblinda marxister och blodtörstande ärkekonservativa. I det dåvarande amerikanska samhällsklimatet var inte bara pulsen hög, den gick mot hjärtflimmer. De som protesterade för högljutt hamnade bakom lås och bom. Många absurda scener utspelades. En uppsluppen Bly i ett brev från december 1967:

Väl framme i Criminal Courts Building ställdes vi inför en domare etc. och kastades sedan i en cell—och vem var där om inte Allen Ginsberg! I cellen fanns 10 eller 12 18-19-åringar. När Galaway och jag kom in sade de: nu är alla poeterna här! Vi ordnar en poesiuppläsning! Det gjorde vi och sjöng mantror med Allen ett tag, Allen hade med sina hindubjällror, och vi hade alla furstligt roligt, sjöng och mässade.

När jag 1994 var i Colorado på en poesifestival som anordnats till Ginsbergs ära var det tre saker som slog mig: att det fanns bra mycket mer intressanta amerikanska poeter än Ginsberg, att svensk poesi var stort i lyrikvärlden—hörde någon i trängseln på campus att jag var från Sverige mumlade man ett beundrande “ahh, Transtroemer”, och att konstnärer och författare i USA (i det här fallet beatrebellen Ginsberg) kommer i en tvivelaktig situation när de arrangerar 500 dollar-middagar för just den klass av samhällsmedborgare som de i decennier häcklat så framgångsrikt. Jag noterar att dylika litterära figurer endast framträder som bipersoner i brevskrivarnas universum och att Tranströmer är ännu större utomlands än vad jag kunde drömma om.

Kända svenska namn som syns i brevväxlingens vimmel är Lasse Söderberg, Lars Gustafsson och Göran Sonnevi. Den senare får ta emot en hel del gliringar för att vara alltför ideologiskt styrd, därav Blys smeknamn “den marxistiske mozartpoeten”.

När de två vännernas kamp är över—mot det vansinniga kriget och för att deras dikter skulle finnas tillgängliga i bästa tänkbara översättningar—mattas brevflödet av men upphör aldrig. Vi får följa dialogen från Vietnamnkriget till Tranströmers stroke 1990 då hans möjligheter att uttrycka sig i skrift begränsas.

Det är ingen slump att utgåvan med Tranströmers samlade verk slutar med den sorgfyllda dikten “En skiss från 1844”. I den nämns William Turner, en av de stora romantiska landskapsmålarna och som med sina “färgångor” räknas som en av de första impressionisterna. Att Tranströmer är en flitig användare av bilder i sin diktning är ingen hemlighet—i de yngre generationerna talas ibland lite slarvigt om metaforkåt. Airmail inskärper hos läsaren hur bildseendet genomsyrar hela hans existens. I brev efter brev stöter man på små teckningar och illustrationer gjorda i marginalerna. Syftet är att förtydliga hur en viss strof ska läsas för att Bly sedan ska kunna hitta den rätta valören på engelska. Det kan handla om den exakta formen på en snölykta eller fotogenlampa, eller om hur visa drömbilder eller visioner kommit till. I ett brev från november 1970 skriver Tranströmer om sin och hustruns besök i Sakarapyramiden:

…i själva det rum där den döde kungen tidigare hade vilat fanns det målningar på väggarna från hans tidigare liv. I den här texten ser jag hur målningarna från mitt liv blir otydligare och otydligare tills de försvinner helt och hållet. Som om man visar en film och långsamt släpper in ljus utifrån—när gardinerna är fullståndigt borta kan man inte se bilderna som visas längre—ljuset är alltför starkt.

Den tidigare saknade pusselbiten till författarskapet heter alltså Airmail. Den värme man känner i Tranströmers dikter, men kan tvingas famla efter, uttrycks här lika obesvärat som när en annan traskar runt i sin morgonrock till långt in på eftermiddagen. Behållningen med att följa diskussionerna om det konkreta översättningsarbetet är att man som läsare befinner sig mitt i samtalet om det tranströmerska språket. Det är ett öppenhjärtligt samtal som pågår långt bortom den syrefattiga jargongen som annars är påtaglig i såväl gamla blm-essäer som i senare diktanalyser.

Tack Mr Bly, tack Herr Tranströmer!

Publicerat i Nordvästra Skånes Tidningar 18 april 2001.