Bok: När vatten blir till ånga

lRecension av Kristian Lundbergs diktsamling Om det är osynligt så fånga det med öppna händer.

Sista gången det skrevs om Lundberg här på kultursidan hade han just kommit ut med diktsamlingen Allt och denna lycka av ingenting (2000) och romanen Simpeltons böcker (2000). De två verken hade vävts in i varandra och med olika medel sjöng de en och samma sång. Lundbergs utgivningstakt var då hisnande fem böcker inom loppet av tre år. Ett flöde som inte har några samtida motsvarigheter. Höstens diktsamling är den första på mer än sexton månader. Men det är ingen tystnad som brutits, den bröt Lundberg redan i julas med den suveräna ”Morgonens första kopp kaffe”, publicerad i malmöbaserade litteraturtidskriften Pequod (#28). 

Här sitter poeten vid fönstret och skriver. Situationen är ingalunda ny. Så händer något som aldrig inträffat i författarskapet. Dikten bryts upp och brotten kommer av inget mindre än inlägg om kaffedrickande:

Det blixtrade till över Slussgatan
som om ljuset tvekade inför sin uppgift
(Nu dricker jag första klunken)
Den här delen av staden ska vara mörk
med tomma svävande bakgårdar
där allt är lika möjligt som chanslöst
Den döde kan resa sig upp från
sitt tillfälliga läger och vandra omkring
med händerna lysande som facklor
(Stannar upp ett par sekunder, dricker snabbt)
Kristus kan vara denna lampa 
flämtande, kippande efter luft
Den döde kan lika gärna ligga kvar och uppgå
i det växande, i det befriande
Gräs som sträcker sig ut över rälsen
Frön som bryter sig fria
Löv blixtrar till, lyser för ett
par sekunder, och vinden bär
med sig dofterna från
(Koppen urdrucken, paus)

Intagandet av dryck skapar en bitvis schizofren känsla i texten. Den som läst Lundberg har säkert bildat sig en uppfattning om hur hans skrivarsituation ser ut. Jag tänker på bilden av poeten som från sitt skrivbord vid fönstret vakar in gryningen. Hans blick som i trans följer handens rörelser på pappret. I den av gudsnärvaro präglade atmosfären tycks det varken finnas plats för kaffedrickande eller andra prosaiska aktiviteter. Det är därför ett genialiskt drag – medvetet eller omedvetet spelar mindre roll – att bryta mot dessa läsarförväntningar. Texten är heller inte utan komiska poänger. Som när ett titelförslag på den nu föreliggande diktsamlingen presenteras för att i nästa mening tas tillbaka: ”Efterhand som morgontimmarna gått och kaffekopparna druckits ur, har jag blivit mer övertygad om att titeln egentligen är Arne Johnssons.” Kan man någonsin läsa Lundberg på samma sätt efter att ha tagit del av hans självironiska ”Morgonens första kopp kaffe”?

I den nya diktsamlingen återfinns dikten i omstöpt form (kaffedrickandet har avlägsnats) och nu med titeln ”En självbiografisk ingång”. I pequodversionen fick man en känsla av att Lundberg övergått till en sorts självreflekterande stil som bland annat karaktäriserat Stig Larssons senaste samlingar (inga andra likheter dem emellan). I det avseendet blir Om det är osynligt så fånga det med öppna händer inte det trendbrott jag förespeglat mig. Förändringarna är subtila, man anar dem under ytan. 

Ett nytt sound märks i vad som förefaller vara den senast tillkomna avdelningen, ”Kroppen skall lysa i rummet”. Soundet som förr fick mig att associera till ett jämnt sjudande vatten får mig idag att tänka på ännu högre temperaturer. Då när vatten fräser, förångas eller förflyktigas under bråkdelen av en sekund. Diktens form är mer åtstramad och rösten mer avskalad. 

I den inledande dikten skriver Lundberg: ”Det skulle bli en intressant lyrisk / markör (med biografisk tyngd) om / jag här nämnde att jag slutade att lyssna / på musik 1994 och att jag numera / försiktigt , ett par minuter åt gången, / har återupptagit lyssnandet”. Ja, varför inte? Kanske är det just som han säger, att han börjat lyssna på musik. Man undrar om Lundberg därmed förnimmer sin egen röst på ett annorlunda sätt? Jag gör det i varje fall. Musikaliteten har blivit ett av hans starkaste kännetecken. I rader som dessa överträffar han sina vackraste dikter:

Jag drömmer om honom
Det pickande hjärtat
Mikroskopiska muskler
flätade omkring varandra
Porten ut mot gården
står vidöppen regnen
plötsliga rörelser från fåglar
kroppar ett torn vi bygger
Nu kan du komma
En bägare mörk som könet
Flå kroppen in till benet
Dimman har rullat in under natten
Sjung oss tillbaka hem över den
tomma slätten, där jag inte längre
kan se var början är var slutet
finns Sonen framträder i Fadern
Hög klar himmel

Spelet mellan Fadern och Sonen inspirerar men utan det förlamande grepp som gått som ett stråk genom flera diktsamlingar. Förälder-barnet-problematiken berörs istället med ett slags distans, med en nykterhet i rösten. Som i den historiska passusen om bronsåldersmannen som arkeologer grävde fram ur en dansk mosse. Ni minns kanske att mannen begravts med en mystisk snara runt halsen. Lundberg nämner en möjlig tolkning av den dödes öde: En son kan ha offrat sin far för att ta dennes plats, ”ett förfarande som alls inte var omöjligt vi den här tiden”. Det finns en underton som skrämmer.

Storslagenheten i Lundbergs diktning ligger i valet av perspektiv, hur han använder sig av seendet. Hos andra poeter får jag ofta känslan att min blick försvinner bort i textens labyrintiska schakt. En svindlande känsla som jag gärna inte vill vara utan. Med Lundberg är det precis tvärtom; han har andra kvalitéer. Den försvinnande punkten ligger inte i hans dikt utan hos mig som läsare. Man öppnar en av hans böcker, i nästa ögonblick översköljd av en kontemplativ våg.

 

Tidigare publicerad i Nordvästra Skånes Tidningar 2001-10-17 oktober.