Bok: Finanskris i ultrarapid

Recension av Magnus Florins roman Cirkulation.

Huset säljs för att täcka dödsboets skulder. Han går därifrån iklädd frack han fått ärva av sin farfar. Vart bär det hän? I innerfickan hittas en lapp med en adress och han tänker: ”Min farfars bror på bank.” Han går dit och möts av beskedet att hans släkting, den gamle direktören, just dött. Han ber att få träffa dennes efterträdare. Det är inte så lätt att veta vad som ger honom anställning, åsynen av fracken eller orden: – Jag är en släkting till förra direktören.

Så lyder den stillsamma upptakten till Cirkulation och till en likaledes stillsam karriär inom banklivet.

Vad annat kan man säga än att teatermannen Magnus Florin gjort det igen. Skrivit en text som ser ut som en pjäs men läses som en roman. I den fragmentariskt uppbyggda prosan är stämningsfulla beskrivningar — som bankinteriörerna eller som apoteksmiljöerna i hans förra bok — snarare undantag än regel. Därmed inte sagt att texten är utan atmosfär. Om pappfigurer kunde tala… Och det gör de hos Florin. Deras yrkestitlar och tal skapar inte bara bilder av vilka de är utan även av rummen de befinner sig i, den del av banken där de arbetar:

Valvkamrern:
– Hela mitt liv har präglats av banken. Min far var bankman och jag föddes in i banken. Man lider med banken om någonting går illa. Man gläds när det går bra. Banken blir som ens andra hälft. Jag tror jag kommer dö i valvet, som en kidnappad celebritet i en grotta.

Florins prosa har ibland kallats för hårdkokt. Jag vet inte om jag håller med. Denna hemingwayska stil används ju ofta för att ”kyla ner” texten, det vill säga skruva ner känsloläget. P O Enquists romaner är ett bra exempel. Men en sådan nedkylning förutsätter att texten eller snarare berättelsen är laddad med starka händelser. Cirkulation saknar den typen av dramatiska skeenden. För mig uttrycker Florins avskalade språk i första hand en strävan efter balans där varje onödigt ord uppfattas som ett hot mot det delikata scenbygget. På liknande sätt skulle det vara överflödigt att rikta en spotlight på hans aktörer när de intar rummet. Han eller hon talar och det räcker långt för att han eller hon ska finnas till. Valutakamrerns vishetsord om sedlar är i själva verket en illustration av hur författaren med ytterst små medel förmedlar en intensiv känsla av plats: ”– Vill du veta i vilken nation du befinner dig? Titta då på sedeln som du håller i handen när du skall betala. Yen, rubel, escudos, lire. Då vet du var du är.”

I den förra boken kunde vi följa en bror som med auktoritär hand styrde sina nio syskon. Om den kunde läsas som en allegori över civilisationstillblivelse kan Cirkulation mycket väl läsas som en över systembesvikelse. De korrupta bankdirektörerna ersätts på löpande band efter bankinspektörens nådiga och upprepade ingripanden. Man tycker sig se de senaste femton årens finanskriser spelas upp i ultrarapid:

Bankinspektören till direktören:
– Du spelar hasard med bankens pengar.
Direktören:
– Det är bara fråga om att göra de för tillfället bästa placeringarna.
Bankinspektören:
– Är det säkra placeringar?
Direktören:
– Livet medför många risker och förpliktelser och det bästa sammanfaller inte alltid med det säkraste.

Kunderna ser sina besparingar gå upp i rök. Den gamla personalen går och väntar på en personalfest som aldrig blir av. Men banken är också platsen där vår berättare träffar sin Elin och skaffar familj. Det är först när jag kommer till slutet av boken, när familjen har söndagspicknick på gräset i parken, som jag inser hur väl språket varit en spegel av berättelsen.

Det knapphänta texten tillsammans med den hetsiga närvarokänslan får mig att tänka på Kafka. När jag nyligen intervjuade Lars Jakobson sa han just apropå Kafka att man som läsare inte bryr sig om de tunna personteckningarna. Varför? För att Kafkas texter inte genomsyras av schabloner och för att ”Josef K är action hela vägen”. Något liknande skulle kunna sägas om Florins böcker. De har en nerv som får en att bokstavligen sluka dem. Och man känner sig förvånansvärt mätt efteråt.

 

Publicerad tidigare i Västerbottens-Kuriren 2001-03-23 och Nordvästra Skånes Tidningar 2001-03-24.