Intervju: Här kan ligga ett svart får begravet!

Intervjuer med de finska poeterna Riina Katajavouri och Markku Paasonen samt den finlandssvenske poeten Ralf Andtbacka.

I maj förra året släppte FIB:S LYRIKKLUBB/Söderströms en hejdundrande antologi med 14 unga finska poeter. Antologin bar det suggestiva namnet Ett svart får i motljus och fick bokrecensenter att associera till en klassisk outsiderposition. I efterdyningarna av det entusiastiska mottagandet kan man se att till och med bokens titel orsakat förvirring. Jag talar om en kulturkrock. I förordet av Peter Mickwitz står att läsa: 

Det svenska och det svenska språket har blivit mer och mer främmande i Finland. Och revolutionerna 1989 i östra Europa som gav också Finland en ny rörelsefrihet och förändrade finländarnas självbild påskyndade även de den utveckling som inneburit att Norden förlorat sin dragningskraft bland de unga intellektuella.

Har murens fall något med utvecklingen av finsk poesi att göra? Finns det ett samband mellan det faktum att den europeiska kartan ritats om och att jag inte hittar poeten Markku Paasonen i Helsingfors utan spårar honom till Barcelona? 

Paasonen talar hyfsad svenska har jag fått veta av hans översättare Ralf Andtbacka. Och det gör han, även om han inte hört svenska på bra länge. – Den spanskspråkiga poesin var absolut det som lockade mig hit, säger han. 

Fyra månader har gått sedan bokmässan i Göteborg och paneldiskussionen om ny finsk poesi. Medverkade gjorde förutom Paasonen och den finska poeten Anni Sumari finlandssvenskar som Peter Mickwitz och Tuva Korsström, samt svenskar som Petter Lindgren och Åsa Beckman. Bekanta namn från kultursidorna. 

Det fanns en tendens att tala i negationer, att finsk poesi INTE är språkexperimenterande, INTE leker med rytmer och INTE lyckats göra upp med modernismens förkärlek till bilder och metaforer. Det vill säga hela tiden i jämförelse med den finlandssvenska poesin som enligt detta synsätt skulle vara mer i takt med samtiden och, underförstått, därför också mer sofistikerad. 

Paasonens kommentar till detta är allt annat än entydig. Han talar dels om ”en minoritetssynvinkel”, att finlandssvenskarna har ett behov av att positionerna sig gentemot finsk kultur. Dels om olika sätt att se på modernistbegreppet. 

Det senare gör att jag drar öronen åt mig. Att klargöra en situation där båda sidor använder begreppet modernism som ett skällsord om motparten låter mer som ett avhandlingsämne än som lämplig utgångspunkt för en tidningsartikel. 

– Beskrivningen av vår poesi är nog inte historiskt korrekt, fortsätter Paasonen. När jag hör en sådan betoning på språkexperiment tänker jag att det egentligen är ett slags modernism man efterlyser. Sådana experiment har ju sina rötter i den tidiga europeiska avantgardismen. Och därför är det konstigt att man tyckte att den finska poesin, för att den använder sig av bilder, skulle vara mer modernistisk än den finlandssvenska. 

När de svenskspråkiga i panelen försökte enas om vad som fanns i dikterna (och som alltså inte saknades) kom det just att handla om att de finska poeterna förlitar sig alltför mycket på de enskilda bildernas kraft. Eller som Mickwitz tidigare formulerat det i en artikel på Göteborgs Postens kultursida: ”Ett tycks klart: på gott modernistiskt manér är bildspråket, metaforen, central i den yngsta finskspråkiga poesin. Man kanske helt enkelt fortfarande anser att bilden öppnar och vidgar, då det uppenbart går att hävda motsatsen; att den begränsar och fastslår.” 

Jag ringer upp Riina Katajavuori som debuterade i början av nittiotalet. Även hon medverkar i Ett svart får i motljus. Hon säger: – Jag var ganska upprörd efter att ha lyssnat till seminarietalarna. Det var kvävande att tänka att man endast ska skriva en dikt för att kunna placera något som någon annan person vill ska finnas med i den. 

Hon framhåller att hon tog intryck av franska litteraturteorier vid universitetet och att dessa till en början påverkade hennes skrivande. – Så tröttnade jag på att använda mig av teorier. Om språkexperimenterande inte är en del av ens personlighet finns det ingen anledning till att fortsätta med det. Varför skriva som Eva-Stina Byggmästar? Om det inte är ens stil, ja varför ska man ändra sin stil? 

Hon förstår samtidigt att svenskan lockar till lek med ljud och rytm. När hennes översättare Henrika Ringbom läste hennes dikter vid en uppläsning fann hon att rytmen som hon sökt efter men inte hittat plötsligt infann sig. – Svenskan ger rytm och melodi till sina meningar på ett helt annat sätt än vad finskan gör. 

Min uppfattning om Katajavuoris, Paasonens och de andra finska poeternas texter är att de i första hand inte kretsar kring metaforer utan olika tilltal. Olika sätt att tala på där till exempel humorn kommer in som ett bärande element. Andtbacka som tipsat mig om telefonnumret till Paasonen i Barcelona tycks vara en av de finlandssvenskar som försökt närma sig finsk poesi på dess egna villkor: – Det är komplexa tilltal som det handlar om, alltså inte något traditionellt, centrallyriskt. Ofta använder poeterna en mångfacetterad ironi som är underminerande och som gör läsningen lite osäker. 

Katajavuori ser stora skillnader mellan poeterna i hennes generation. Själv talar hon om influenser från Ryssland och nämner poeter från S:t Petersburg-regionen. Hon skämtar att hon stulit rader från Brodsky — en förebild även för Jouni Inkala. Paasonen och Jukka Koskelainen, bosatt i Caracas, går enligt henne mer i dialog med latinamerikansk poesi. Medan någon som Annukka Peura valt att fördjupa sig i grekisk kultur. 

Veckan efter att Ett svart får i motljus kom ut, samt dess systerantologi med översatta finlandsvenska poeter, publicerades ytterligare en översättningsantologi. Nämligen en med samtida latinamerikansk lyrik på finska. Sådan litteratur har i Finland en historia av goda översättningar, särskilt på 60- och 70-talet. Att nu även den nya latinamerikanska poesin gjorts tillgänglig tycks ha fått ett enormt genomslag. Något som inte bara Katajavuoris uttalande vittnar om utan även andra jag talat med: – O ja! Jag visste inte att man kunde skriva på det sättet. 

Andtbacka påminner om att Finland är ett land som har förändrats radikalt sedan mitten av åttiotalet: – De här föreställningarna om det finska är inte lika hållbara. Det går inte riktigt att generalisera på det sätt som man kunde göra tidigare, tungsinnet, fixerande vid lidandet och det kärva och allting sånt där. Det försvinner ju inte på en sekund men det har kommit in något annat. Utblicken går mot de stora kulturområdena och inte mot det nordiska som skett under tidigare generationer av finska poeter. 

Så är det en slump att Paasonen flyttat till Spanien för att skriva på en ny bok? 

– Absolut inte, är hans svar. 

Mot slutet av vårt Barcelona-Umeå-samtal säger han något om bildspråk som i mina öron inte bara har klangen av en poetisk strategi utan på samma gång antyder något om den komplexitet som lurar under ytan på hans dikter. 

– Den protestantiska synen på bilden är att den bara är ett medel för att meddela något klart och tydligt. Något man kan se i den anglosaxiska, svenska och även äldre finska poesin. I spansk poesi, däremot, har man sedan barocken använt bilden som något som inte visar, liksom en bländning. 

Jag har funderat åtskilligt på antologins titel. Ett svart får som ställt sig i vägen för solen ser man ju bara konturerna av. Och man ser det mot ett blixtrande hav av ljus. Inte som på omslaget där grafikern Helena Kajander tecknat en grå fläck mot en matt svart bakgrund. Med andra ord, dylika får kan man inte riktigt vara säker på att man ser. Det skulle lika väl kunna var en skugga, en skenbild. (Finns det en oskriven regel att man inte ska övertolka omslagsbilder?) 

Mitt tips till de som får lust att närma sig den finska poesin är att ta dylika resonemang om bildspråk med en nypa salt. Tänker du på Tranströmer eller någon annan metaforkåt svensk femtiotalsmodernist bör du tänka en gång till. Här kan ligga ett svart får begravet!

 

Tidigare publicerad i Kristianstadsbladet 2001-01-30, Borås Tidning 2001-02-04, Vasabladet 2001-02-13, Sundsvalls Tidning 2001-02-17, Nordvästra Skånes Tidningar 2001-02-20 och Skånska Dagbladet 2001-02-22.