Bok: Ledan är en livsstil

Recension av Mats Kolmisoppis novellsamling Jag menar nu.

Den här boken tar sig. Det som först verkar vara en grabbig text om koola attityder blir en text som öppnar sig för mer komplexa sammanhang. 

Kolmisoppi gick ut författarutbildningen Litterär gestaltning i Göteborg förra året. I sin välskrivna debut dyker han rätt in i ett antal unga människors snurriga leverne. Barcelona, Oslo, Paris och andra metropoler svischar förbi och i varje novell träder nya ansikten fram. Man skulle kunna säga att det råder karnevalsstämning, att det är trångt på sidorna och att det gäller att försöka irra sig fram så att man inte dras med av strömmen. Var strömmen nu är på väg någonstans. 

Författaren kan det där med att förmedla information. Med ett sådan rikt och brokigt persongalleri är detta att betrakta som ett minimikrav. Jag kommer på mig själv flera gånger med att tappa balansen. Det börjar med Nicklas som lägger ut ett dödligt virus på nätet och hans vänner som aldrig får reda på varför eller mot vem det riktades. Ställer man denna juvenila inledning mot vad som sedan sker är det svårt att tro att det är en och samma bok man läser. Rummen blir trängre och dimridåerna tätare. Ledan är inte ett dödligt vapen utan en livsstil. Som här när några ungdomar är på väg till en nattklubb:

För det finns ju för fan ingenting att snacka om. Ingen av oss vill vara med varandra. Mona ska bli fotomodell i USA och Tine designer efter att ha gått på svindyra skolor i England som hennes mamma har sparat ihop pengar till under hela hennes uppväxt. Bjarte ska bli rockstjärna eller fotbollsproffs. Pernille och Pernille har redan satt ihop en plan för hur de ska göra för att få igång sin reklambyrå. Och den här kvällen är egentligen helt meningslös. Eftersom ingen av oss vill bli identifierad med de andra: det är ett steg ner i karriären och särskilt då för tjejerna som inte ens är yngre än vi.

Det har skrivits romaner som påminner om det kolmisoppiska flödet. Jag tänker på ett slags reselitteratur som fick ett internationellt uppsving för några år sedan. Det började med böcker som The Beach och Go. Författarna försökte omfatta inte bara backpackgenerationens erfarenheter utan överhuvudtaget en tid där ordet kosmopolit blivit ett allt mer relativt begrepp. Den här debuten gör detta och lite till. De sista novellerna är rapsodiska betraktelser som sprakar av liv och där effektsökeriet tonats ned till förmån för skarptecknade ögonblicksbilder. 

 

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet 2001-05-23.